måndags tankar
Tanken på att bli vuxen är lockande, men skrämmande. Ingen vill falla in i det såkallade "svensson" liv, ändå är det någonstans dit alla vill. Det är skrattretande att läsa eller höra om andras framtidsplaner. Alla går att sammanfatta på ett och samma sätt, ingen vill vara som någon annan man alla blir som varandra. Alla vill gifta sig, skaffa hus, barn och ha en bra utbildning/jobb men innan vill de festa och resa= "upptäcka livet". Vi alla människor är så lika, för ingen vågar gå emot. Det är meningen att vi ska säga "jag vill inte bli som alla andra". Men förr eller senare kommer vi falla in i det livet som precis alla andra lever(i västvärlden). Dagarna rullar på och helt plötsligt har vi 40-års kirs. Är inte livet lite skrämmande?? Att vi vill så mycket, men ändå blir de precis som alla andra.. Jag vill ha barn. Jag vill ha biologiska barn men jag vill också adoptera. Ja jag vill ha en stor familj. En stor familj av kärlek. Någonstans tror jag räddslan för att bli ensam är den känslan vi alla människor fruktar. Jag gillar ensamheten, jag tycker den kan vara vacker. Något som för mig är ännu vackrare är kärleken. Kärleken till sin familj och sina vänner. Att vara omtyckt och att tycka om! Jag har inget mål i livet att vara rik eller leva i ekonomisk överdrift. Jag vill njuta av de jag har runt omkring mig, de som kallas kärlek. De som får en att njuta och bli lycklig. Jag vill hjälpa och stötta människor som har de svårt. Jag vill vara nöjd och trivas med de jobb jag kommer ha. Jag vill att alla ska vara friska! Men framför allt vill jag vara omtyckt och tycka om. Ge och ta kärlek och aldrig hamna på någon mitt punkt där kärleken inte existerar. Dock är jag inte rädd för ensamheten. Det kommer jag aldrig vara för ensamhet är vackert. Att älska sig själv är fint.
